En bra semester

Koden, vad är nu koden?!  4971? 7149? 7419? Neej, koden till dörren är helt borta! Semestern måste varit bra eftersom jag glömt koden. Fast pinsamt är det.

Entrédörrens kod satt kvar i huvudet, det är enkelt, jag har en minnesregel för den men för kodläsaren till dörren in till kontorshotellet har jag en visuell bild. Eller hade tydligen, den har försvunnit med en sommarvind. Eller åskby.

Jag som trodde att båda koderna satt fast i huvudet, funderade inte ens när jag matade in den vid entrédörren, tänkte bara på det felaktiga meddelande som hörs när koden matats in: ”Dörren är öppen”, säger en kvinnlig röst. Den är inte alls öppen, den är upplåst, öppna får man göra själv.

Nu står jag här och kan inte komma in för fysiska nycklar finns naturligtvis inte. Jag kan ringa på dörrklockan, den som känner för det kommer då och öppnar, oftast den som behöver sträcka på benen eller är mest nyfiken. Men det är lite skämmigt att ha glömt bort koden på fem veckor. Fem bra veckor för den delen.

 Jag väntar tills någon kommer och smiter in samtidigt med hen.

Fast, det går ju inte att bara stå och vänta vid dörren, då blir det uppenbart att jag glömt koden, jag får hitta på något.

Jag backar några steg från dörren, svänger av ryggsäcken och öppnar den. Rotar fram några papper jag kan ge sken av att läsa, tar fram mobilen och håller i andra handen. När det kommer någon ska jag låtsas titta i papperen och samtidigt prata i telefonen. Då ser det ut som om någon ringt innan jag hann stiga in och att jag har svarat och tvingats ta fram papperen. Bra plan.

Det tar tid innan någon kommer. Alla verkar precis som jag tagit sovmorgon – eller börjat tidigt. Jag får vänta. Jag blir irriterande nervös, papperet blir fuktigt där jag håller i det och telefonen får fuktfläckar av min hand. Men jag tvingar mig till tålamod, väntar.

Någon eller några rör sig innanför dörren, jag kunde ringa på men beslutar mig att vänta ett tag till.

De därinne är säkert på väg till kaffeautomaten vid det här laget. Kaffe skulle vara gott, en Americano med dubbel styrka skulle sitta fint, jag tycker mig känna lukten genom dörren.

Äntligen! Entrédörren en trappa ned öppnas, någon kommer, hoppas att det är hit de ska! Jag gör mig redo att vara upptagen med telefonen och säger några meningslösa ord i den samtidigt som jag prasslar med papperen.

Hen tar raska steg uppför trappan, svänger runt trapplanet och är efter några snabba steg uppe hos mig.

Samtidigt som jag försöker se upptagen ut nickar jag lite förstrött till personen som går fram till dörren, slår in koden och går in. Hen verkar ännu mer stressad än vad jag är, hejar knappt. Dessutom höll hen inte upp dörren utan fortsatte rakt in. Men jag lyckas både få tag i ryggsäcken och kasta mig in genom dörrspringan innan dörren slår igen. Puh, äntligen inne. Semestern slut.

Jag går in i det lilla kontorslandskapet och ropar till alla: ”Äntligen är semestern slut, den var kanon! Nästan så att jag glömde koden till dörren!”

Signatur: BeHo
Datum: 16/8-22