Vilken resa!

Det här var ingen vanlig dag på kontorshotellet. Idag var det den årliga vår-kickoffen. Den följde ett givet mönster varje gång, men med varierande innehåll. Förmiddagen skulle ägnas åt ett gemensamt möte där det bland annat skulle dryftas hur företagarna på kontorshotellet kunde samarbeta i olika konstellationer. Det fanns också möjlighet att lyfta vilka nyckelpersoner man skulle vilja komma i kontakt med för att göra affärer. Alltid är det någon som känner någon och så har man en varm ingång. Vidare diskuteras varje år rent lokalmässiga förbättringsåtgärder och det spikas fixardagar för att till exempel klä om möbler, köpa in nya växter och bona golv. En gång anordnades till och med en intern loppis när kontorshotellet bytte adress och interiören skulle förnyas. Det minns Kaj, för det var då han fyndade en string-hylla och ett väggfast askfat, som suttit på en toalett. Kultprylar som kom väl till pass i hans och tjejens hem, i sommarstugeområdet utanför Borås.  Med detta, troligtvis för ett kontorshotell ovanliga, gemenskaps-engagemang blir det pengar över till en och annan nöjestripp.

 Denna gång skulle det bära av till Sundbyholms slott, i Eskilstuna-trakten, efter lunch. Där skulle kontorshotellets medlemmar sova över i två nätter och ikväll väntade en lyxig trerätters-måltid under det att en kriminalgåta skulle lösas. Det är liksom det som är konceptet på Sundbyholms slott. Vissa på kontorshotellet var väl måttligt roade av att i engelsk anda sitta uppklädda och dricka afternoon tea på något slott. Logistik-Lasse till exempel. Ägde han ens en kostym? Ingen hade någonsin sett honom i något annat än T-shirt och jeans. Jeans där det alltid fanns en nästan genomnött ring i fickan efter snusdosan, eller ännu värre – maggot-burken, rös Sara när hon tänkte på det.  Vegan-Sara kunde man lätt föreställa sig i den miljön, däremot. Hon hemföll emellanåt åt en gotisk stil och med sina dreadlocks och svarta kläder kunde man lätt se henne i en källarvalvs-restaurang i skenet från en kandelaber. Nästan som i en musikvideo. Kontorsvärden harklade sig som för att påkalla uppmärksamhet. 

 – Vi har mycket att avhandla innan lunch, så det är lika bra att vi drar igång. Under sista punkten ska Kaj berätta lite om sin verksamhet. Det ska bli spännande att höra lite mer om vad en lantmätare gör egentligen. Jag antar att det är en hel del utöver att stå i orangea kläder och göra lasermätningar i landskapet, eller hur Kaj?

– Jo, jag ska nog utbilda er  i hur man flyttar tomtgränser och ändrar lagfarter. Var så säkra, replikerade Kaj, väl medveten om allmänhetens okunskap kring detta. Kontorsvärden surrade vidare om agendans upplägg och rätt som det var burrade det till i Kajs ficka. Han kände igen sms-signalen. Diskret tog han upp telefonen under bordet. Det var från hans tjej, Ida. DU MÅSTE KOMMA HEM NU!! JAG BÖRJAR JOBBA OM EN OCH EN HALV TIMMA. PLEASE!! Kaj visste direkt vad saken gällde. Han och tjejen hade försökt att få barn i fem år nu men utan framgång. De stod i kontakt med en barnlöshets-utredare på Carl von Linné-kliniken som hade sagt att om det inte blivit något resultat innan semestern så skulle det bli aktuellt med invitrofertilisering, det vill säga provrörsbefruktning till hösten. Det hade hänt förut att Kaj fått göra ”akututryckningar” hem till sin tjej på arbetstid när hon detekterat ägglossning men just idag passade det ju inte så bra när han lovat att ha en dragning om lantmäteriet på den årliga kick offen. Han visste dock hur mycket det skulle betyda att bli förälder för Ida och hon ville förstås passa på då han skulle iväg ett par dygn med jobbet. I övermorgon skulle det ju vara för sent. 

Förhållandet hade tagit mycket stryk av anspänningen och sorgen i att inte kunna få till ett barn så det var inte aktuellt att säga nej till Ida. Kaj var nästan förbannad på Stefan, på andra sidan av konferensbordet, som lyckats få till sex ungar i ganska rask takt. Var han nån himla maskin, eller? Hur gick det där till egentligen? JAG ÄR HEMMA OM TJUGFEM MINUTER. PUSS…knattrade Kaj till svar på mobilen under konferensbordet. Hur skulle han komma härifrån så snabbt? Vad skulle han säga till kollegorna? Hjärnan letade febrilt efter en lösning och så kom han på det. Han tog upp telefonen och låtsades upptäcka något i den varpå han utbrast högt:

– Nej!! Skit också!! Jag ska ha bilen på verkstaden om tio minuter. Det hade jag glömt!! Kaj reste sig upp och låtsades stressad samtidigt som han sa det. 

– Men hade inte du bilen på verkstan i förra veckan? utbrast Stella förvånat. 

– Ähum, jo men det är en sak som måste kompletteras. Det var nåt med lamellerna, tror jag, sa Kaj, samtidigt som han förbannade sig själv för att han inte bara gick. Han visste väl inget om bilar? Varför skulle han gå i svaromål på detaljnivå när de pratade om något som han hade en rejäl spjutspetsINkompetens inom? Han tyckte att alla runt konferensbordet tittade konstigt på honom. För visst var det så att han lättade sitt hjärta gällande den ofrivilliga barnlösheten för några på kontorshotellet under en after work-öl i somras? Han blev lite dragen den gången, så han kom inte ihåg vad han sa eller till vilka. Bara ingen misstänkte något nu. 

– Jag får dra min powerpoint vid ett annat tillfälle sa han stressat. Nina, du kanske kan berätta lite om din business istället? Har inte Oral B lanserat en ny eltandborste? Kaj insåg att han återigen var ute på hal mark. Bäst att dra innan han trasslade in sig ännu mer. 

– Jag kommer tillbaka innan bussen avgår i alla fall. Ha det så trevligt, ni andra, så länge, sa han och samlade ihop block och penna. 

Kontorsvärden, som tyckte att mötet tagit en lite rörig vändning, såg sig nödsakad att återställa ordningen så han harklade sig återigen:

– Nåväl, var var vi nu? Det här är ju en kick off för 2023 och efter pandemi och krig så hoppas vi väl på ett fruktsamt år för oss alla? Kaj, som knappt hunnit över tröskeln, undrade varför kontorsvärden tittade åt hans håll när han sa det. 

Signatur: MOR
Datum: 10/11-22