Tryffelolja och Jesus-sandaler

Nu var äntligen det flera dagar långa research-arbetet tillända och Copy-Carin kunde glädja sig åt att det snart var dags för det kreativa utgörandet av kampanjen för fårskinnstofflor. Ett mysigt uppdrag som hon som reklamare tyckte var genuint intressant. Det är inte alltid fallet, att uppdragen är intressanta. Som frilansare får man ta vad man får. Till exempel skriva hemsidetexter för metallbearbetnings-företag nere i Gnosjö eller leverera torra business to business-texter om plastformgjutning. Då ingår att hantera termer som ”dornvulkning”. Vad är ens det? Tur att det drog sig mot morgon-fika. Även om det var lite tidigt så kunde väl Carin ändå gå och se om Stella skulle med och ta en kopp?

Stella satt i sin cerise mohairgarns-kofta och jobbade frenetiskt med något i datorn. För ett ögonblick tyckte Carin att Stella liknade någon i Babblarna. Kanske Diddi? Försiktigt knackade Carin på Stellas glasdörr. Stella vände sitt ansikte, med det svarta håret, för dagen i en tjockfläta,
mot Carin och sprack upp i ett leende och med ens förstod Carin varför hon var så förtjust i Stella. Hon var alltid glad. Aldrig något gnäll. Och då hade hon säkert ändå haft ett himla stök med tvillingarna på morgonen, för så var det ju alltid. Carin öppnade dörren och gick in till Stella. Hon stängde den bakom sig.

Ska’ru med och ta en kopp? frågade Carin.
Ja, Gud. Det ska jag verkligen. Det här tar knäcken på mig. Typografi, du vet. Sitta och
flytta ett streck hit och dit. Det är väl originalarens lott?
– Det är därför jag är copywriter replikerade Carin. Då kan jag skita i layouten. Men du! Har
du pratat med Percy idag? Nej, det är klart du inte har. Han pratar ju nästan aldrig.
Stella bröt ihop i ett skratt över tangentbordet. Tårarna som bildades i ögonen äventyrade nästan
mascaran som inte var vattentät.
– Nej, jag brukar inte prata med honom, faktiskt. Jag har gett upp det. Stella såg uppriktig
ut när hon tittade på Carin och torkade bort en skratt-tår i ögonvrån.
– I alla fall. Han har jättefula sandaler på sig idag. Någon typ av Jesus-sandaler. Och så en
vinröd slipover. Carin demonstrerade hur stelt Percy rör sig över golvet med armarna klistrade
utmed sidorna.
Men va f-n, jag hade ju nästan räddat mascaran kved Stella. Nu får du mig att lipa igen!
– Kom, vi går och käfar nu. Att ”käfa” betydde dricka kaffe och var ett ord som Carin och
Stella kommit på. Men lova att inte skratta när du ser Percy. Carin smiskade till Stella lite
kärvänligt på axeln.
– Jag kan inte lova sådant. Det är det som är problemet med mig. Det vet du ju, sa Stella.
Tjejerna gick ut till kaffeautomaten och Carin tog som vanligt en kopp svart och Stella en
americano. Turligt nog fick de två klubbfåtöljer bredvid varandra. Här gällde det att hålla ihop och
ge varandra styrka när Percy uppenbarade sig. Stefan kom och slog sig ner i en fåtölj mitt emot.
Han såg trött ut, men som den krigare han var gav han samtidigt ett behärskat uttryck. Det måste
vara jobbigt att ha sex barn. Hur orkade han?
Vad är det här, då? sa Stefan och lyfte upp en av flera små, högsmala, cellofandraperade
flaskor som stod på fikabordet. Han kisade och försökte se vad det stod på den lilla
papperslappen som hängde i ett snöre runt flaskan. Det hela såg ut som något Ernst Kirchsteiger
kunde ha gjort.
– Tryffelolja, står det va? Fan att jag glömde mina glasögon på kontoret, muttrade Stefan.
– Ja, men då är det ju Lena, så klart. Hon har ju tryffelhund, sa Stella. Hon tog upp en
flaska till beskådande hon med. I samma veva kom Lena och anslöt till fikagänget.
– Ja! Tryffelolja för den som vill! Den är gjord med tryffel från Gotland, från i somras,
faktiskt. Det är ju så himla gott att bara ringla över en sallad eller något grillat. Lena gick runt och visade en flaska för alla i fikaringen och lutade sig lite för nära över var och en för att det skulle bli integritetsmässigt obekvämt och för att man skulle se rakt ner i hennes dekolletage och besväras av hennes söt-tunga tantparfym som hon alltid envisades med att ha.

Stefan visste inte varifrån denna tanke kom men hans inre sa honom att hade det varit trettio år framåt i tiden skulle Lena med hjälp av AI och VR kunnat koppla upp sitt medvetande mot en dator samtidigt som han gjorde detsamma. Då skulle hon kunnat tolka hans tankar som gick något i stil med: Tror hon att jag ska sponsra hennes Gotlandsresor nu genom att swisha 200 spänn för någon löjlig olja? Hon borde nog gå ett par mil i mina skor och inse hur mycket månad det kan vara kvar i slutet av pengarna sisådär en tolv gånger per år. Men hon har ju inga barn så hon vet förstås inte hur dyr en tonåring kan vara. Körlektioner, mobilskärmar som spricker och Spotify-abonnemang. Student med klänning, mössa, foto och fest ska man ju bara inte tala om.
– Stefan! Vad säger du? Ska du inte ha med dig lite tryffelolja hem till frugan på fredag?
Det kan ju bli upprinnelsen till en jätteromantisk middag! Lena lät hurtfriskt övertygande i sin
försäljartaktik.
– Nej, då blir det bara fler barn! skrockade Frans, som nu också slagit sig ner i en av
klubbfåtöljerna. Frans satt med ena foten nonchalant upp på motsvarande bens knä så att hans välputsade fastighetsmäklar-sko perfekt framträdde nedan uppviket på jeansen. Han tittade sig omkring bland de församlade runt fikabordet som för att söka medhåll. Hans skämt faller dock inte alltid i god jord. Vissa saker är det bäst att tala tyst om men var det något Frans inte kunde motstå så var det frestelsen att leverera en poäng om tillfälle uppstod. Frestelser överlag, förresten. Det märktes inte minst på den onyttiga macka han nu började mata in i kakhålet framtill på ansiktet. Okej, rostbiff är kanske nyttigt, men ett halvt kilo potatissallad? Knappast. Och inte rättfärdigas väl det BMI-förödande pålägget av en symbolisk persiljekvist som kröner skapelsens
topp?
Lena hade nu övergått till att försöka prångla på Stella och Carin sin tryffelolja och tjejerna låtsades charmerade av mathantverket och vände och vred pliktskyldigt på de omsorgsfullt cellofanomgärdade flaskorna. Lena stod så till att hon inte såg att Percy med stela fotsteg, i sina Jesus-sandaler, försiktigt närmade sig gruppen. Några uppmärksamma insåg att det fattades en clubfåtölj och att Percy inte skulle ha något att sitta på. Frans flög dock upp ur sin sits och kom till
undsättning.
Tjena, Perra! Du kan sitta här. Jag är ändå klar. Han torkade bort lite potatissallad som hamnat i mungipan. Försiktigt så att det inte skulle komma något på kavajärmen. Frans visade med sina gester och all önskvärd tydlighet att Percy kunde ta plats i hans redan uppvärmda fåtölj.
Fastighetsmäklare har det här med service i blodet.
– Är du säker? undrade Percy och satte sig långsamt ned på Frans uppvärmda dyna med
ett osäkerhetsmanér som måste vara reserverat för Percy och Mr Bean.
Carin knuffade till Stellas fot lite diskret med sin egen. Det behövdes inte mer eftersom de så länge de känt varandra haft en övernaturlig samsyn kring saker och ting. Och det behövdes heller inte mer för att Stella för tredje gången skulle behöva kämpa med sin icke vattentäta mascara.
Skratt-tårarna i ögonvrån var på gång igen och det kvävda skrattet fick magen att guppa upp och ner under den cerise mohairgarns-tröjan. Percys Jesus-sandaler var inte snygga. Det hade Carin rätt i. Inte slipovern heller. Men det var egentligen inte det. Det var att Percy alltid verkade så
hjälplös. Aldrig att han skulle inleda en konversation. Lyckligtvis var det alltid någon annan som gav Percy ordet, som i detta fallet Carin:
– Annars då, Percy? Vad håller du på med idag? Till allas förvåning kom IT-nörden med en
riktigt lång harang till svar:
– Det är lite märkligt. Jag pratade precis med en vän till mig, som är professor på
Chalmers. Han menar på att redan 2045 kommer vi att kunna kopiera upp vår hjärna till en dator eller cloud och ha möjlighet att kommunicera hjärna till moln eller moln till hjärna. Trådlöst, alltså. Den mest troliga tekniken handlar om att svälja en tablett fylld med mikroskopiska chips som åker runt i blodet och triangulerar sina positioner för att mäta hjärnans topologi, signalsubstanser och hormoner. Då går det inte att ha några hemligheter längre! Man kan alltså ta del av andras
medvetanden. Undrar hur man kommer att lösa det rent etiskt och GDPR-mässigt?
Stefan bara stirrade framför sig.

Signatur: MOR
Datum: 28/2-23