Ande …

Jag hastar upp i det vanligtvis ekande trapphuset. Men jag orsakar inget oväsen, och det beror inte enbart på min förmåga att vara diskret … Folk brukar beklaga sig över sin bristfälliga kondition när de hastar upp till tredje våning men jag måste säga att det går hur lätt som helst att susa upp till kontorshotellet efter mitt besök hos kollegan under.

Vi valde att materialiseras hos honom idag, företaget där har en stor skrivare, stora kolpatroner, och kol är vad vi behöver för att materialiseras. Jag tar mig enkelt ned till honom, han är ju bara en kabellängd bort, brukar vi skoja.

Han körde sitt uttjatade skämt om bläckstråleskrivare (som är totalt oanvändbara för oss). ”De är tondöva”, sa han. Av artighet drog jag lite på munnen.

Var var jag? Jo, i trappan …

Kollegorna, ja de mänskliga, fysiska alltså, blir andfådda men jag blir inte det minsta ande-fådd.

Mina arbetstider och uppgifter är annorlunda ut än de övrigas, de fysiskas. Det är mer så att jag övervakar saker och ting och verkar som bäst när de fysiska inte är på plats. Kontorsvärden har noga informerat samtliga om tidsramen som gäller. Efter sju på kvällen måste man vara ute ur lokalen, annars går larmet. Men det är då jag brukar komma till arbetsplatsen, som tidigast och det där med larm skrattar jag bara åt. Det har aldrig tjutit när jag passerat in genom dörren. Möjligen har det att göra med att jag kan slinka igenom utan att öppna den och utan att synas för rörelsedetektorn. Kod till dörren behöver jag inte heller och jag har aldrig betalat någon hyra så det är väldigt praktiskt på så vis.

Ibland kan det vara tråkigt att inte bli sedd och bekräftad på arbetsplatsen. Jag får av naturliga skäl aldrig några ryggdunkningar för mina insatser. Faktiskt att jag stundom tvivlar på min existens.

Det finns ett gästnätverk där man ska skriva in ”gäst” som lösenord. Jag struntar i prickarna över ”ä” och så kommer jag in. Det blir inte så mycket skrivet i datorn, det måste jag tillstå. Ingen annan har ändå åtkomst till mina filer. Däremot lägger jag stor vikt vid att främja allas förutsättningar och liksom kolla till sådant som oftast inte dryftas här på kontorstid. Jag ser till att alla har en okej situation inför att de ska dyka upp på kontorshotellet igen nästa dag och jag ser alltid till kollegans helhetssituation. Jag brukar jämföra min insats med oljan i en motor. Det märks inte när den finns där men om den är borta då blir det gnissel och till slut skär motorn.

Mitt arbete handlar också om att förebygga faror så jag är något av ett skyddsombud på det viset. Paradoxalt nog är det ändå många som är rädda för mig. Det vill säga bland de som är övertygade om att jag existerar. Den ende som känner till mig och inte är rädd för mig är Medium-Björn. Men han är ju också ett skolat medium och är van vid att kommunicera med ”andra sidan”, som man väl får kalla min arena. Björn och jag kommunicerar dagligen, så det gör ju inget om jag skriver en anteckning på någon av hans post it-lappar på skrivbordet. Han vet ju att det är jag.

Copy-Carin tror på såna som mig men vågar inte gå ut med det av rädsla för att uppfattas som flummig. Hon har sitt kontor jämte vegan-Sara och jag tror att de två klickar ganska bra. Det enda jag brukar göra på Copy-Carins kontor är att rätta de stav- och syftningsfel som har råkat uppkomma i all hast, så att hon har ett bättre utgångsläge nästa dag. Jag brukar också fylla på med nya och bra reklamidéer i hennes hjärna när det blir idétorsk.

På vegan-Saras kontor, vägg i vägg, pysslar jag naturligtvis om groddarna som gror i fönstret och de ätliga svampar som frodas på stocken bredvid. När personalen mår bra så blir resultaten bra och även en landskapsarkitekt mår väl av att få i sig näringstäta livsmedel.

Även om jag aldrig behöver stå till svars för något så har jag kommit till insikt om att jag måste försöka dra ner på en sak i mitt beteende. Jag måste sluta med practical jokes. I alla fall om de orsakar stor skada. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna gottgöra att jag en gång gjorde några justeringar av Lantmätare-Kajs kartor. Det gjorde att han kom efter i sitt arbete och blev stressad och förvirrad, helt i onödan. Om jag kunnat rodna hade jag gjort det när jag tänker på det. Jag funderar på om jag ska lägga en bunt lunchkuponger i hans översta skrivbordslåda. Alltså riktigt många menar jag.

Som den gentleman jag är så muckar jag inte med kvinnor och speciellt inte med dem som behöver det minst. Originalar-Stella har det stöddigt jobbigt vissa morgnar när hon ska iväg med sina tvillingar, som befinner sig i en treårstrots-fas, och en fyraåring dessutom. Hennes kontor sveper jag in på och lägger pennor och annat i ordning då hon ibland tvingats lämna persedlarna i en salig röra sedan förskolan ringt och beordrat henne att hämta en snorig unge pronto. Hennes familjefoton på väggen är magiskt vackra. Riktigt sådär instagrammiga med den blänkande Åsunden i bakgrunden.

Jag brukar heller inte röra till det allt för mycket inne hos Stefan, marknadsanalytikern. Han har ju sex barn och ett helhetsuppdrag som heter duga sett till familjelivet med alla skjutsningar till barnens aktiviteter och en utsjasad fru som klagar på att de aldrig får till det i sänghalmen. Vad Stefan inte vet är att jag tror att jag kommit på ett sätt att hjälpa honom. Dels har jag lagt in ett pausgympaprogram i datorn, det poppar upp en gång i timmen. Följer han det kommer han att få ett nytt, lekamligt självförtroende som förhoppningsvis kan spilla över positivt till hans fru. Dels låter jag tips på enkeltillagade rätter svepa in i hans digitala flöde. Vi snackar färdigkomponerade inköpslistor och det kommer att vara gångbart när han avslutat arbetsdagen och ska handla på hemvägen. Jag har kryddat med lite tips på romantiska weekends som han förhoppningsvis tar fasta på och visar för sin andra hälft.

Det som är bra med att gå över till ett huvudsakligen icke-kroppsligt tillstånd, som jag gjort, är att man bli tankeläsare på samma gång. Biolog-Kajsa vet inte att jag finns. Vad hon än mindre vet är att jag känner till att hon är förtvivlad över att hon tappade sin vigselring när hon var ute på en mosse för att inspektera ett potentiellt naturreservat. Ringen har jag tagit vara på och eftersom jag inte kan låta bli att vara lite busig så har jag lagt den i hennes högra gummistövel så att hon kommer hitta den nästa gång det är dags att traska ut i skogen. Ringar kommer ju förr eller senare alltid tillbaka till sina ägare även om de aldrig är så borttappade.

Nästa stopp på min runda är hos kontorsvärden. En typisk IT-konsult, inte särskild intresserad av inredning är hen inte. Tekniska artefakter och kuriosa minnen finns det däremot gott om. Och något som är lite märkligt, tomma korsord.

Flera av kontorshyrarna har undrat över varför det ligger högar, drivor med ofyllda korsord på hans rum, vad har han dem till, varför sparar han på dem, varför ligger de bara och skräpar, varför löser han dem inte?

Han gör det, löser dem, men han behöver inte fylla i dem för han har fotografiskt minne.

Han löser dem på samma sätt som vi andra men fyller inte i dem med en penna utan bara i tanken och eftersom han minns vad han tänkt ser (heter det så?) han vad han redan tänkt för redan lösta ord. Vi andra behöver fylla i med en penna, han tänker i …

Ibland fyller jag i några ord, oftast fel ord, för att retas med honom lite. Han tål det.

Jag ser mig snabbt omkring men nej, här finns inget spännande idag, jag tar mig vidare till nästa rum.

Ninas rum är ett intressant rum! På hyllor och bord står det produkter för munhygien, allt ifrån tuber med tandkrämer till manuella och elektriska tandborstar. Tandtråd, tandpetare och saker jag inte visste fanns att peta sig i munnen med. Sprayer …

På väggarna sitter kort och foton på människor i konstiga situationer. En teckning visar en fågel som står på en liten kulle. Under står en text: ”Härifrån ser jag hela världen. Den som räknas alltså.”

På ett annat kort står ett litet djur framför en gran, texten under lyder: ”Jag vet inte om jag är mörkrädd för jag somnar alltid innan det börjar.”

Jag skulle gärna prova någon av produkterna men vågar inte, vet inte hur det skulle påverka mitt kol. Kanske kan skoja med kollegan under om det. ”Provade en munspray men den höll på att ta kol på mig. ”Undrar om han skulle fatta?

Jag lämnar detta farliga ställe.

Puh! Riktigt skönt att komma in i ett normalt rum efter det förra. Fast normalt? Det här är kalt, nästan anonymt. Här sitter eller står Percy vid sitt höj- och sänkbara skrivbord.

Rummet liknar faktiskt kontorsvärdens, men kalare.

Bord, stol, skåp med hylla, klädhängare.

I hyllan några handböcker för datorer. Få se vad det står på dem: C#, Database Systems, Object Oriented Architecture och några till obegripliga. Någon mer än jag som inte hänger med?

Nog Överintresserad Riktig Datasnubbe. Du la märke till vad versalerna säger, NÖRD, om du inte såg det. Ska dra den för kollegan under också!

”Ha, ha, ha!” Ibland överraskar jag mig själv med mina upptåg. Jag använde inte dörrarna utan gick igenom väggen! Tur att inte Glenn var här, då hade han blivit överraskad! Jag hade bara sagt till honom att det var den mest ekonomiska vägen, det hade han förstått. Ibland har jag varit frestad att ändra några siffror i hans bokföringar men inte gjort det sedan jag justerade Kajs kartor. Men jag har ritat till en liten hund på bilden som illustrerar hans hus när det presenterades som ett av kandidaterna till ”Årets hus”. Han har inte sett det än. Om han skulle upptäcka det och klaga kanske jag kan få någon att på Göteborska säga: ”E du goooo eller … Du förstår la skämt!”

Vem ska jag besöka nu? Jag snurrar runt tills någon säger stopp, nu sa någon stopp. Det var ju jag! Nu går jag åt det håll jag står. Var hamnar jag då?

I ett rum med drag i! Ja, det är faktiskt så, på väggarna hänger det drag och bilder på döda djur, fiskar, som Lasse fiskat upp. Om någon skulle få för sig att gå upp tidigt en lördag morgon kan man få se honom puttra ut i sin lilla båt, mer fisk att rensa för hans fru blir det då. ”Drag-queen” kallade någon henne en gång, tror det var Frans, det gillade inte Lasse. Men han kom snart över det efter att ha blängt på Frans en stund.

Frans ja, jag sticker till hans lya. Här sitter en som sett sina intäkter öka rejält de senaste åren, utan att göra något annat än vad han gjort tidigare. Vad kan han jobba med? Första pris är en övernattning i mitt Gast-haus. Ja, det var rätt! Han är fastighetsmäklare. Framgången har satt sina spår, han har växt i färdriktningen linjärt med de ökande huspriserna.

Nu är jag i Lenas rum och det är tur att jag inte behöver tända ljuset för att se. Om jag tänt kanske hon hade sett att någon är i hennes rum för hon bor tvärsöver sjön. Jag har hört att hon rott över sjön en gång, en annan gång åkt skridskor till jobbet. Nåt att berätta om på fikarasten. Om hon gjort det vet jag precis vad som hänt, Frans och Glenn hade försökt överträffa varandra med dåliga vitsar. ”Du var väl VAK-sam då?” ”Då gäller det att vara på sin VAKt.” Och de hade betonat stavelserna för att skämten inte skulle gå att undgå. Precis som när Kalle Anka-tidningen trycker skämtens poänger i fetstil.

Nej, nu tror jag det är dags att immaterialisera sig, det är ju en natt i morgon också.

Bengt Holmgren

Jag har arbetat inom IT-branschen under många år. Man kan säga att när jag öppnade dörren och steg in till min första anställning som Datakonsult så gick hålkorten ut genom den andra dörren. Om det var någon slags recension är fortfarande oklart. Utöver en lång karriär inom IT i olika roller har jag också gett ut två böcker, den första ”Kommunalrådet och It-teknikern” utspelas i en stad som påminner om Ulricehamn. I den andra boken, ”Med ketchen Diligence mot Västindien”, berättar jag om en ungdomsseglats till Västindien.

Här, under rubriken Tänk om, kommer jag att skriva om det jag tycker är roligt att skriva om. Vad det är får du se …

Monica Olsson Rydh
Copywriter, krönikör, författare, poet, humorskribent

”Jag vill ogärna hamna i ett pennfack. Inget skrivuppdrag är för mig främmande. Be mig gärna att skriva en: B2B-text, krönika, teveserie, begravnings-dikt, slogan, dramapjäs, pressrelease, hemsidetext, humorsketch, annons-rubrik, roman eller redaktionell text!”

Ring, så skriver jag!

www.monicasskrivbyra.se
skriv@monicasskrivbyra.se

© Copyright Bengt Holmgren, Monica Olsson Rydh