Hej, vardag!

Visserligen har jag varit igång i två veckor, men det känns ändå overkligt att semestern är slut. Vart tog den vägen? Den enda veckan sambon och jag gjorde något speciellt var när vi fick låna syrrans stuga i Apelviken. Musikkvällar på Majas restaurang nere vid havet. Tjugo centimeter ifrån att jag blev bränd av en brännmanet. Prisvärt, vitt boxvin som gick åt som hejsan där på altanen om kvällarna. Jag dricker ju bara vitt vin sedan jag blekte tänderna för ett par år sedan. Vill inte färga in gaddarna med fällningen från någon röd Rioja igen. Nu är det obönhörligen höst och de vita ränderna på mina fötter, som avslöjar var sandalerna tillät solen att ge mina fötter en gyllenbrun ton, syns inte lika tydligt längre. 

Skolstartsdimma. Jag vet inte om det finns något som heter så men det är precis sådär mjölkigt i luften denna morgon där jag susar fram på banvallen på min kondensfuktiga cykel mot kontorshotellet. Lite trolsk förefaller skogen som kantar min väg. Varför fylls jag av ett vemod varje år när sommaren går över i höst? Det är lite död och förgänglighet över det hela. Men vad vore livet utan förgänglighetens inramning? Just den där strofen har jag hittat på själv och jag tycker den låter ganska poetisk, om jag får säga det själv. I hemlighet längtar jag efter att komma ut som poet och författare av musiktexter. Än så länge får jag nöja mig med att skriva reklam. Copy-Carin har jag blivit med alla och det är enklast att folk tills vidare tror att jag bara är en skrivmaskin som producerar hemsidetexter. Copy är ju så mycket mer egentligen – alla texter som kan förekomma i reklamsammanhang. Allt från radiomanus till samhällsinformation, content på sociala medier och pressreleaser. Och då är man ofta med och utformar idéerna bakom texterna också. Det är inte bara en gång jag mötts av att en person skinit upp när hen trott sig komma på vad en copywriter gör. – Jag vet! brukar det låta. – Det är väl ett sånt där litet ”C” med en ring runt? De förväxlar copywriting med copyright, det vill säga reklamskrivande och upphovsrätt. Jag brukar sucka och dra mig ur diskussionen utan att förklara. Reklamskrivande är ju dessutom bara en av många skrivgenrer. Jag är nog intresserad av dem alla. Att skriva skönlitterärt, poetiskt, för tonsättning, i reportage och humor-manus. Någon gång ska jag baske mig gå en stand up-kurs på Norra Brunn i Stockholm. En sån där fyrdagars som utmynnar i att man får uppträda för publik på den fjärde dagen. Det låter ungefär som Guds skapelse av världen. På den fjärde dagen skulle det vara publik och så kom det publik. Jesus sade kompis och så kom det piss. Om publiken kommer att skratta återstår dock att se. Ibland kan det ju vara så att en komiker uttalar sig efter föreställningen något i den här stilen: – Det enda som gick hem var publiken. Och då är det bara att slänga sig i brunnen. Den norra, alltså. 

Oj, nu är jag redan vid butiken som ligger bredvid kontorshotellet. Trottoarprataren säger att det är extrapris på kaffe denna vecka. Det måste jag säga till Lena, som är en riktig kaffemoster. Hon brukar ofta ta upp det på rasterna hur dyrt allt har blivit på sistone. Där kommer Vegan-Sara. Hon har också cyklat till jobbet. Jag går ikapp henne så kan vi ta följe upp till kontoret. Sara får syn på mig och ler glatt. Hon har fuktpärlor i sina dread locks. – Så dimmigt det är idag! Töntig hälsningsreplik av mig, men det föll sig inte bättre än att jag sa sådär. Vi parkerar våra cyklar på innegårdens mossbelupna asfalt. Sara balanserar ömsint en låda med okänt innehåll.

 – Vad har du där, undrar jag?

 – Det är groddar, säger hon stolt. Jättegoda! Vi på kontorshotellet har blivit vana vid att Sara använder fönsterbrädan som drivbänk inne på sitt kontor. Jag bestämmer mig för att inte vara nedstämd mer för att hösten är i annalkande. Livet gror ju vidare, uppenbarligen. Åtminstone i Saras glasburkar.

Signatur: MOR
Datum: 30/8-22