På plats

I måndags var min första dag på kontorshotellet på Strandgatan. Det är så skönt att slippa pendla till Jönköping! Jag är osäker på vem det var som hjälpte mig att koppla in laptopen, men jag tror att det var Logistik-Lasse. Han som har kontoret bredvid yuccapalmen. 

Själva värden satt i möte så jag försökte att roa mig bäst jag kunde på egen hand. Vid tio-kaffet slog jag mig ner i fikasoffan jämte biolog-Kajsa och originalar-Stella. Jag lyssnade intresserat på vad den dadelbars-käkande originalaren och den wienerbrödsmumsande drottningen av naturreservat pratade om. Det var något om att man flyttat stora mängder musslor från vattendrag som den heta sommaren 2018 hade gjort alltför vattenfattiga till betydligt säkrare habitat för skaldjuren. Jag funderar på hur det är i Åsunden. Påverkar det musselbeståndet att Prångens badplats vissa år är alldeles torrlagd och att man nästan får följa hela bryggan till sitt slut innan man når vattnet? Stolt över att vara med i matchen inflikade jag att det av biologer gjorts en inventering av skalbaggar på Ravlunda skjutfält på Österlen. Skjutfältet används som militär övningsarena utom om sommarmånaderna då allmänheten kan tälta där med stöd av allemansrätten. Då går det även bra att inventera de små blanka, olikfärgade insekterna. Hur räknar man egentligen skalbaggar? Jag ser framför mig någon som kryper i den sandblandade jorden med lupp. 

Efter ett tag slog sig Frans, fastighetsmäklaren, ner i kaffegemenskapen. Han hade överhört diskussionen och berättade att han minsann tältade på Ravlunda skjutfält med familjen för ett par år sedan, men det hade inte blivit någon succé. Inte för tonårsdöttrarna i alla fall, som tyckte att avsaknaden av Wi-Fi, glasskiosker och minigolfbanor gjorde vistelsen närmast outhärdlig, bland friströvande får och hästar. Inte hjälpte det att havet var vackert i den rosa solnedgången eller att stranden bjöd på ett överdåd av blanktumlade stenar som man kunde smuggla med sig hem i kylväskan. 

 ”Rövlunda skitfält, för f-n! Jag ska aldrig åka hit mer!” hade den ena dottern ropat ut över de tältkrönta sandbankerna när familjen vek ihop sin sista tältpinne för att åka hem. Fastighetsmäklaren skrattade glatt åt minnet och borstade bort lite smulor ur knäet.

Det satt ytterligare en man i fikahörnan. Han var klädd i bruna manchesterbyxor och en kortärmad, blårutig skjorta. Kan han ha varit femtiofem år? Jag tänkte presentera mig för honom, men det var som att han inte riktigt ville möta min blick. Jag vet inte om han var sur men ganska snabbt tog han med sig sin kaffekopp och försvann in på kontoret. Det stod Percy på den dörren. Nåväl, på det hela taget tycker jag att det var lätt att komma in i gemenskapen och jag fick till och med lite gjort denna min första dag på kontorshotellet. För vad sägs om: Två pressreleaser och rubrik plus brödtext till två annonser?

Ha det, så hörs vi!
Copy-Carin

Signatur: MOR
Datum: 7/6-22