Träningspasset som gick i lås

Jag blev glad i morse när jag såg den cerise sportdrycksflaskan sticka upp ur min väska. Idag tog jag inte min lilla handväska till kontoret, utan en stor sportbag. Stella och jag hade bestämt att vi skulle träna på lunchen. Äntligen får man känna sig som en sportig människa! Jag tror jag är det innerst inne. Det har bara inte prioriterats det här med träning det senaste året. Stella frågade redan i fredags om vi inte ska försöka köra ett pass på lunchen åtminstone två gånger i veckan. 

           ”Carin, ska vi bli fitast på kontoret?” Exakt så sa Stella helt plötsligt när vi möttes vid kopieringsmaskinen. Jag var inte sen att haka på, då jag länge planerat att förvandla kontors-röven till ett uppåtsträvande granitpaket av muskler och att smälta bort gäddhänget till förmån för sexiga triceps. 

För hennes del är det väl jätteskönt att få träningen avklarad under arbetsdagen eftersom hon har ett tvillingpar på två år plus en fyraåring att ta hand om på kvällarna. Mannen hennes är ju inte hemma på veckorna. Han är resande försäljare. Jag har inte frågat vad han kränger, men det är säkert våtdammsugare eller verktyg eller brandsläckare. 

Fördelen med att vara egenföretagare, som Stella och jag är, ligger mycket i att vi styr över vår egen tid. Ingen frågar till exempel hur lång lunch vi tänker ta. Så varför inte klämma in en träning före det att vi micrar vår medhavda mat? Gymmet ligger ju i bottenvåningen på kontors-huset så det finns inga ursäkter för att inte träna. 

Allt började bra. Vi kom iväg snabbt, pep in på damernas och svidade om till träningsoutfits som kollegorna verkligen aldrig sett oss i. Undrar just vad en sån träbock som Percy skulle säga om han blev exponerad för våra mångfärgade linnen som visar mer än de döljer samt våra åtsmitande träningstights som röjer de kvinnliga silhuetterna? Han har nog inte ögon för kvinnor, förresten. Han ser väl bara fram emot ett livslångt förhållande med sina kodningsprogram. Nåväl. Footy Step hette det tempofyllda passet som bestod av svåra och snabba koreografier som utfördes på och vid sidan om step-brädor. Jag såg till att placera mig bakom en pelare så att ledaren inte skulle se hur kasst jag koordinerar min kropp. Stella är mycket bättre på att samordna kroppsrörelser. 

Efter passet var det dock Stellas tur att få panik. Hon kunde inte för sitt liv förstå var hon hade gjort av sin nyckel som gick till hänglåset som hon säkrade skåpet i omklädningsrummet med. Den var puts väck. Vi var tvungna att köra ner händerna i papperskorgarna inne i den svettdoftande träningshallen och känna efter om inte nyckeln hade åkt ner där när hon slängde sitt papper efter att ha spritat av step-brädan. Folk tittade konstigt på oss. Gräver de i papperskorgar i dessa pandemi-tider när allt ska vara så hygieniskt? Inget resultat gav det heller. Gömma nyckel har man ju lekt när man var liten men nu var det faktiskt inte roligt. Och hur lång lunchrast som helst kunde vi ju inte ta, egenföretagandet till trots. Vi gick till och med in en extra gång och kände i papperskorgarna i gympasalen men då hade ett yogapass startat, med värmeljus på golvet och meditativ musik. Vi förstörde nog stämningen rätt rejält. 

Jag såg framför mig hur jag skulle vara tvungen att ringa min man och be honom komma med vinkelslipen och gå in med den på damernas bland alla nakna kvinnokroppar för att sedan frigöra skåpet från hänglåset så det slog gnistor om det. Tur att Stella själv kom på att hon kanske hade slängt in nyckeln i själva skåpet innan hon tryckte igen hänglåset. Det visade sig att det förhållit sig så, sedan stepbräde-ledaren knipsat av hänglåset med sin enorma bultsax som de tursamt nog hade bakom disken på gymmet. Barnmorska var hon till sin grundprofession och det kanske inte är nån större skillnad på att klippa navelsträngar och att klippa hänglås när allt kommer omkring. Nu sitter emellertid två tjejer med rosiga kinder åter i kontorsstolarna efter tidernas längsta matrast. Och det där med hänglåset det tänker vi inte nämna för en enda kollega i eftermiddag.

Bengt Holmgren

Jag har arbetat inom IT-branschen under många år. Man kan säga att när jag öppnade dörren och steg in till min första anställning som Datakonsult så gick hålkorten ut genom den andra dörren. Om det var någon slags recension är fortfarande oklart. Utöver en lång karriär inom IT i olika roller har jag också gett ut två böcker, den första ”Kommunalrådet och It-teknikern” utspelas i en stad som påminner om Ulricehamn. I den andra boken, ”Med ketchen Diligence mot Västindien”, berättar jag om en ungdomsseglats till Västindien.

Här, under rubriken Tänk om, kommer jag att skriva om det jag tycker är roligt att skriva om. Vad det är får du se …

Monica Olsson Rydh
Copywriter, krönikör, författare, poet, humorskribent

”Jag vill ogärna hamna i ett pennfack. Inget skrivuppdrag är för mig främmande. Be mig gärna att skriva en: B2B-text, krönika, teveserie, begravnings-dikt, slogan, dramapjäs, pressrelease, hemsidetext, humorsketch, annons-rubrik, roman eller redaktionell text!”

Ring, så skriver jag!

www.monicasskrivbyra.se
skriv@monicasskrivbyra.se

© Copyright Bengt Holmgren, Monica Olsson Rydh